enhalvturk

Ibland får jag infall av Turkiet så det bara skriker i hela min kropp. Googlade på Turgutreis (under bilder givetvis) och fick fram ett antal bilder på staden som bär mitt hjärta. Det är ändå lite konstigt att det blev Turgutreis och inte Bodrum. För er som inte är så insatta så är Turgutreis ett mindre samhälle utanför Bodrum. Vi har alltid rest till Bodrum innan vi flyttade "ut till" Turgutreis. I början tyckte jag som 17 åring att det inte var lika kul där som i Bodrum där det fanns långa gator med uteställen och diskotek, i Turutreis hade jag hamnat mellan kvartersrestaurangen och Mustafas Pub, that was it.

Med tiden har Turgutreis växt otroligt mycket. Det finns givetvis inte lika många uteställen som i Bodrum men det är inte vad jag söker längre. Jag älskar att gå efter strandpromenaden och höra havet slå mot stenarna och känna doften av saltvattnet. Lyssna på det turkska språket från familjer, par, kompisgäng och äldre som tillsammans utgör en underbar del av hela intrycket. De skrattar, dricker te, röker och låter barnen få leka tills de somnar i sin förälders famn. Ibland skulle jag utan tvekan vilja byta bort här hemma till där hemma för alltid. Dock så hindras jag alltid av tomheten att inte kunna få träffa mina nära och kära obegränsat nästan när jag vill och att Sverige är ett enklare land att leva i än Turkiet, vare sig man vill eller inte.

Jag är sjuuuk fortfarande. Det verkar finnas en underliggande sjukdom som alltid har sin lust att komma fram när jag är ledig. Hela helgen har jag legat och varit sjuk och inatt har jag hostat så grannarna snart tror att mina lungor kommer att flyga ut!

Idag vankas Uniaden och jag och min ordförandekompis K ska stå i PLUMs monter och värva p-vetare som bara den!! Ska bli jättekul!

Nu ska det läsas och funderas mellan hostningarna!

"Asså igår när jag åkte buss så ba..."

Så skulle jag ha uttryckt mig för några år sen i all förtvivel till mina vänner om den makalösa busschauffören som jag åkte med på linje 5. Jag hoppar på sådär lagom innan bussen tar sig förbi Hagaskolan och alla de 237 elever som alltid ska av där. Sen kommer hållplatsen där de resterande 149 gymnasieelever som ska till Dragonskolan sen vid vasaplan så är det bara jag och två tjejer till (som givetvis ska till universitetet) kvar i bussen. Så tycker jag att det alltid är de få gånger jag åker morgonbussen. Iallafall så ställer sig chauffören och bokstavligen skriker åt oss att vi måste gå av bussen omgående! Chockad så reser vi givetvis på oss och kliver ur bussen. Väl där så får vi bara vänta och se den sura busschauffören åka iväg. Jag frågar de andra två ifall de vet om det ska komma någon extrabuss men de har ingen aning. Vi kollar på tidtabells-tavlan och den visar på 10.06 och linje 5 går 10.02, d.v.s för 4 minuter sedan. Efter att vi väntat i ca 8 minuter så kommer bussen och vi frågar chauffören varför bussarna inte åkt sådär efter varandra som de brukar göra och han berättar då att en äldre kvinna hade ramlat när hon klev av. Då fick jag en så konstig känsla hur mycket det kan skilja sig på chaufförer. Vilken buse han var som skrek och inte kunde ge ett bra svar heller...


Sen har ju vi två underbara missekissar. Svante (den svarta) och Svinto (den lilla gråa) är ju så underbara och mysiga. Här ligger de och sover tillsammans i vår säng och när man ser dem vill man bara krypa ner bredvid dem och mysa med dem...

Som en del av er vet så har vi en stuga, eller vi och vi min familj, som det ska byggas ett nytt litet hus på. Så idag så ska hela familjen bege sig till stugan och organisera lite. Saken hör till den att jag ännu inte har förmått mig till att gå och köpa ett par ordentliga vinterskor så idag ska jag husera i min sambos skor, storlek 43. Jag har ju dock flertalet tjocksockar så jag får pula in dem också men jag hoppas att jag inte bryter fötterna i allt bärande i plumsnö.

Jag har en vag känsla av att min klasskompis F kommer att försöka lura mig upp till hans arbetsplats för att få sälja ett par jättedyra skor för resten av mina CSN pengar... fast vem vet, det kanske är värt det?

Näe nu blire långfillingar, mössa, 3 par sockor och vindrutetorkare på glasögonen (det snöar en massa ute).

Wish me luck.

Ja det är helt bortom detta universum hur mycket jag fasar för tekniska saker. Nyss så skulle jag föra över våra semesterbilder från digitalkameran till datorn vilket kanske låter enkelt för er men för mig är det gravalvarligt vilka problem som kan uppstå. Det börjar med att jag ska placera minneskortet i datorn, när jag väl hittar den lilla springan som kortet ska in i så tror jag att springan är för stor.

Ändå så tänkte jag att jag kunde chansa och se om den passar åt motsatt håll för med mitt ultimata ögonmått så ansåg jag att den skulle passa perfekt. MEN ACK SÅ DÅLIGT ÖGOMÅTT JAG HAR!! Den fastnade ju så jag var påväg att börja grina för jag trodde inte att jag skulle få loss den... Sen när jag väl fick det så visste jag inte hur jag skulle göra så jag provade igen (fast denna gång åt rätt håll) och efter att jag nästan stoppat in halva armen i datorn så lyckades minneskortet hitta av "läsaren".

Så eftersom jag då varit så duktig och fått det att funka så tänkte jag bjuda på den vackra syn som mötte oss natten vi kom hem, halv ett, från semestern...

Jag tror att min hjärna kommer att spricka av all verksamhet kring det stundande juridiktentan jag ska ha på fredag. Jag känner mig ibland rätt säker på det jag vet och att jag inte ska oroa mig men sen när jag läser nästa fråga ibland bland övningsuppgifterna så kollivippar verksamheten på en gång.

Då kommer det en gubbe med jävulshorn och eldgaffel på min högra axel som frågar:
- Skulle du inte kunna snabba på lite, jag har inte hela dagen på mig att peppa dig...

...av min goda vän J som också har en blogg på ikman.blogg.se och jag tycker att det verkar underhållande och lite sådär trevligt och "pyssligt". För jag tycker om att pyssla, jag har bara sällan tillräckligt med svenskt tålamod.

Jag hoppas att du ska trivas lika bra som jag här!